Regnbågsdagen i Överkalix 20121116

Som politiker har jag ett oerhört stort ansvar för att se till att mina ansvarsområden präglas av samsyn, tolerans och mångfald. Det är politiker som ska se över och stifta nya lagar som gör att alla människor behandlas lika och kan vara trygga i samhället. Det gäller sjukvård, arbetsmarknad, utbildning, ja allt som man kan tänka på. Ibland får man frågan om vad politik egentligen är och svaret är, allting.
Vi är också på väg in i det nya Norrbotten. Här måste vi kunna visa upp bilden av hur det har förändrats och hur vi måste förändras med resten av världen. Men mellan varven så känns det jobbigt och jag brukar säga att jag ibland tappar tron på mänskligheten. Det är när människor och säkert för att dom inte förstår bättre, häver ur sig dom mest urbota och helkorkade saker. Då ska vi kanske inte nämna fullvuxna karlar som springer omkring med järnrör, skriker hora åt kvinnor och blatte åt dom,med i deras tycke annan hudfärg, och sen dessutom filmat alltihop!! Hur tänkte dom då? Men det var kanske för att komma ihåg allt eftersom dom sen skyller på minnesluckor!!Helst skulle jag vilja fråga dom, är du dum i hela huvet? Men så får man inte göra. Det är bättre då att hoppas att dom får insikt i hur dom agerar och vad dom säger och att dom får en chans att ändra sig.
Vem är det som har gett oss lov att döma och att dessutom säga nedlåtande saker om andra? Varför tror vi att vi har förmågan, uppdraget att utvärdera och facketera människor där dom finns i livet? I botten tror jag att det handlar om rädsla för sånt vi inte känner till eller har varit med om.
Jag hoppas att jag inom 10 år och helst fortare ser ett öppnare samhälle som tillåter alla människor och där vi säger, den här människan är här för en uppgift, precis som jag.
Som kommunalråd och politiker kan jag lova att fördöma dumheter, jag kan lova att jobba med förebyggande arbete, jag kan förhindra att samhällsfientliga, rasistiska och homofoba uttalanden uttalas i dom offentliga rummen, men jag kan inte bestämma över det som sägs hemma vid köksbordet. Där måste alla hjälpa till. Det är ett egenansvar, och det är där allting börjar.